Jag har varit hos sjukgymnasten också. Det var hans sista dag och det tycker jag är väldigt tråkigt. Han har varit till mycket hjälp och han har verkligen gett mig positiv feedback när det jag gör ger reslutat. Han är fast besluten om att jag kommer att fixa det själv hädanefter men jag ville gärna träffa en sjukgymnast efter att jag prövat på att börja springa. Det är det som jag känner mig mest orolig för.
Men han satte upp mig på en ny tid hos min nya sjukgymnast så får vi se då om han är lika bra.
Han var väldigt noga med att jag skulle ta det väldigt lungt när jag skulle börja springa. Jag fick inte springa på för hårt eller på för mjukt underlag. En grusväg hade varit det bästa men det är lite svårt nu. Så jag får börja på löpband. Då skulle jag köra var tredje dag och öka 10% efter en till två veckor beroende på hur det känns. Det är otroligt nervöst. Men jag får hoppas på att det går bra.

Nu är det lite vila igen tills det är dags att köra på igen.

Min älskade hund. Är lite trött efter promenaden. <3

Jag körde även ett gympass igår efter att ha tagit det lugnt en vecka och det kändes som att det var ganska smart. Jag ökade på med några vikter och det kändes inte så farligt. Däremot så har jag en konstig låsning i ryggen som inte verkar vilja försvinna. Så i värsta fall så får jag gå till naprapaten och knäcka…. Och det har jag ingen lust med för det är ju skitläskigt.
Jag har halvt fobi för att knäcka saker och ting i kroppen. När jag var 13år gammal så var jag sned i ryggen och det gjorde att ena mitt ben var längre än det andra. Då gick jag till en kiropraktor och rättade till allt det där. Och jag fick ju lov att gå några gånger också för att det skulle bli bra. Och han knäckte verkligen allt som gick att knäcka på kroppen. Det värsta var när han knäckte tårna och nacken. Ibland trodde man att han verkligen skulle knäcka nacken på en så man dog. Så efter det så har jag riktigt svårt för sånt.

Idag mår kroppen ganska bra. Jag är dock lite stelare i höften men inget som känns annorlunda i den. Men jag känner att jag måste vara försiktig i alla fall. Har börjat få en ganska jobbig låsning på höften igen som gör att det strålar ut i låret varenda gång. Och det känns sådär. Men man håller på att dö varenda gång den låser sig. För det gör riktigt ont. Så man vet inte om man ska vara orolig för det eller om det bara är något som kommer att gå över ju längre läkningen går. Det är ju inte direkt som man vill höra att: Oj det blev visst inte så bra i alla fall. Du kommer nog inte kunna träna det du vill längre…
Utan man vill att allt ska bli bra som han faktiskt sa innan operationen.

Men men nu ska jag känna hur min träningsvärk sakta kommer smygande i armarna och förbereda mig på att det kommer bli ett gympass imorrn med just armar och bröst…..

Måndag den 16:e Januari startar en ny och spännande termin hos oss på Bålsta Dojo. Är du sugen på att prova på så är du välkommen att hitta den eller de idrott(er) du vill prova från vårt schema, när du har hittat dina idrotter så är det bara att komma ner till vår träningslokal i oömma träningskläder så kommer våra fantastiska instruktörer att ta hand om er.

Har ni några frågor besvarar vi dem gärna på info@balstadojo.com eller på 070 792 02 73.

Varmt välkommna

Bålsta Dojo

Just nu väntar jag också på att få en ny kallelse till Sophiahemmet för att träffa deras sjukgymnast. Han ska göra nya mätningar på rörligheten i höften och se om det blivit bättre.
Min sjukgymnast som jag har här i Bålsta tycker att jag bara blir bättre och bättre för varje gång vi ses. Och just nu så känns det som om jag är vigare nu än jag var innan operationen och det säger ganska mycket.
Tyvärr så kommer han inte jobba kvar och jag kommer få en ny sjukgymnast. Så jag hoppas innerligt att jag får en lika bra som han är. Annars så kommer det bli en ganska stor omotivation att gå dit.

För övrigt så går träningen väldigt bra. Jag har kommit igång med gymmandet igen och har även börjat lägga på lite tyngder på benövningarna.
Så jag börjar känna mig stark igen.

Sakta men säkert går det som sagt åt rätt håll. Även om jag kommer att vara skeptisk att jag verkligen kommer kunna börja springa om en månad så vet man aldrig hur höften mår om just en månad. Den som lever får se.

Nu börjar det närma sig för terminstart igen, den 16:e januari drar det ordinarie schemat igång igen. Du hittar schemat som pdf fil på den här länken Schema Våren 2012

Som vitbälte:
Skapa dig en bas för ditt BJJ kunnande, fokusera på att utforska det du inte kan för att bygga en bra ram som du senare kan fylla på med kunskap. BJJ är som att spela schack i 4 dimensioner. Den absolut viktigaste egenskapen att lära sig som vitbälte är att slappna av oavsett om jag möter någon som är bättre eller sämre, att kunna rulla avslappnat är grunden i all BJJ och gör det så mycket lättare att ta till sig nya tekniker.

Lägg fokus på att förstå rörelserna i BJJ istället för att förfina individuella tekniker. Träna på att lär dig namnen på positionerna och teknikerna din instruktör visar, ställ frågor. Lär dig att kontrollera ditt ego genom att acceptera att det alltid finns de som har nått längre i sitt BJJ lärande än dig. Försök att hitta ”surf känslan” när du rullar (i simning pratar man om vattneläge) det där läget när det bara flyter mellan attacker, försvar och positionsbyten.

Som blåbälte:
Som blåbälte kommer du att ha skapat dig en bra ram för ditt BJJ kunnande och håller på att bygga på den med kunskap. Du har lärt dig att kontrollera ditt ego och du klarar av att rulla avslappnat med både mindre och mer avancerade motståndare. Som blåbälte har du byggt upp ett bra försvar och har en eller flera escapes från baspositionerna. Som blåbälte har du också lärt dig att passera en motståndares guard med enkelhet.

Lägg fokus på att ha minst två escapes från varje bas position, utmana dig själv genom att prova på en BJJ tävling det ger dig god insikt om hålen i ditt BJJ spel.

Som lilabälte:
Som lilabälet så förväntas du ha skapat dig ett rörelsemönster där du klara av att dra nytta av din egen så väl som motståndarens kropps vikt och rörelser. DU kommer att fila bort en hel del av onödiga moment som du använde tidigare för att utföra dina BJJ tekniker. Som lilabälte hittar de flesta sin egen stil eller sitt eget spel som kommer att följa med dig för resten av ditt BJJ spelande. Ett lilabälte har oftast lika stor teknikrepertoar som ett svartbälte men saknar samma tekniska skicklighet i still utförande.

Som lilabälte bör du lägga fokus på att ständigt förbättra de svagaste sidorna i ditt spel. Det är som lilabälte du börjar utveckla ditt spel med 2-3-4 stegs attacker och setups för din slutgiltiga teknik. Du bör som lilabälte bemästra 1-2 av bas positionera.

Som brunbälte:
Som brunbälte är du familjär med alla (i alla fall de flesta) positionerna i BJJ, du har utvecklat din egen stil som BJJ spelare och har dina favorit tekniker och positioner som du kan falla tillbaka på. DU har utvecklat förmågan att lära ut din kunskap till andra som vill lära sig BJJ och har insett det faktum att lära ut till andra är ett väldigt bra sätt att öka insikten i teknikera och utvecklar dit eget game.

Som brunbälte är du duktig på att utnyttja din motståndares rörelse eller att nyttja din egen kroppsvikt för att kontrollera din motståndare. Minsta lucka som uppstår i din motståndares game så hittar du den och kan utnyttja den på ett effektivt sätt, vilket gör att du ligger 1-2 steg före mindre avancerade motståndare.

Som svartbälte
… Jag får uppdatera den dagen jag kommer hit (om den kommer)

Om du har läst fram hit så har du säkert förstått att BJJ bältessytemet inte är någon exakt vetenskap som det kan vara i andra stilar med fastlagda tekniker eller tidskrav till ett visst bälte. BJJns bältes system kan mera ses som handikapps systemet i golf d.v.s bältet talar om vilken utvecklingsnivå man ligger på och vad man kan förvänta sig av den som bär bältet. Samtidigt så kan vi alla träna och spela tillsammans men vi anpassar oss till den med lägst bältesnivå i sparring (precis som i golf).

Har man en ”normal” utvecklingskurva där man tränar 3gg i veckan och tävlar lite sporadiskt så brukar det ta 2-3 år per bälte, men de finns de som har varit blå bälte i 10år.

För ungdomar under 16 år så tillämpar man ett system med vit,gult, orange och grönt bälte där nivån på ett grönbälte skall jämföras med nivån på ett blåbälte. I tillägg till det som står ovan för vitbälten så tittar jag efter följande.

Som vitbälte:
Som vitbälte så lär du dig basen för ditt BJJ kunnande så att du har en ram att stå på, fokusera på att utforska det du inte kan för att bygga en bra ram.

Som gulbälte:
Som gulbälte i BJJ har du lärt dig att omsätta instruktion till praktik, du kan se det instruktören visar och genast börja utforska och träna rörelsen. Du klarar av att rulla avslappnat oavsett om du möter någon som är bättre eller sämre.

Som orangebälte:
Som orangebälte har du lärt dig att kontrollera ditt ego genom att acceptera att det alltid finns de som har nått längre i sitt BJJ lärande än dig. Du börjar hitta surfkänslan när du rullar och klarar av att kombinera attacker i flera steg eller attack och försvar.

Som grönbälte:
Se texten för blåbälten ovan.

Har man en ”normal” utvecklingskurva där man tränar 2gg i veckan och tävlar lite sporadiskt så brukar det ta 2 år per bälte (4 streck). För att skapa en god känsla hos våra ungdomar så delar vi ut ett streck på bältet för varje termin som de tränar så att det inte känns så långt mellan bältena. Samt att alla känner att de får något.

Det här är min samlade tankar och erfarenheter om hur BJJns bältessystem fungerar och vad jag tittar efter när jag tycker att någon är mogen för ett nytt bälte, till syvene och sist så är det Marcelo som avgör om någon är mogen för ett nytt bälte (vuxna) jag kan bara ge min rekommendation.

/Lollo

Lördag den 17 December kl 10
Plats: Kvarnkojan http://goo.gl/5dhx9

Vi träffas vid kvarnkojan för en gemensam avslutning på terminen, om vädret tillåter så kör vi en stjärtlapps tävling. Vi bjuder på lättare lunch i form av korv och hamburgare. Hela familjen är välkommen..

Anmäl er här: http://goo.gl/uhJxD eller 070 792 02 73 så att vi vet hur många vi skall handla till.

Fredag den 16:e December
Plats: Dojon
Tider:

16.30 – 18 Ungdomar
Samling kl 16.30 matcherna börjar kl 17.00, man tävlar i dräkt samt efter BJJ regler.

17.30 – 18 Vuxna
Samling kl 17.30 beräknad matchstart kl 18, man tävlar i shorts och t-shirt (obligatoriskt) samt efter BJJ vitbältesregler

Det har i alla fall rullat på med rehaben. Även om jag trodde att jag aldrig skulle bli så rörlig som jag var innan operationen för några månader sedan.
De första gångerna som jag gjorde mina enkla rehabövningar så grinade jag nästan. Då kände jag att jag aldrig skulle bli bra igen och att jag skulle inte kunna gå utan kryckor och det var mycket negativitet.
Jag orkade inte med mina kryckor och började fuska lite med dem. Men fick lite bannor då och då. Så efter några gånger hos sjukgymnasten så kom jag igång med cyklingen och några nya övningar. Sju veckor efter operationen fick jag äntligen släppa kryckorna helt. De sista två veckorna behövde jag bara en krycka.
Men det var ovant att gå på båda benen normalt och man haltade ganska mycket. Jag fick åter igen nya övningar hos sjukgymnasten och nu skulle jag helt plötsligt stå på det opererade benen. Det var ovant och ostabilt. Och så skulle jag ha tyngder att hålla i.
Men gång efter gång så blev det lite bättre och varje gång jag var hos sjukgymnasten så hjälpte han mig att stretcha.

I slutet på oktober så kunde jag börja styrketräna också. Men inga tyngder mot höften ännu och bara överkropp. Och för några veckor sedan så kunde jag sätta lite tyngd på och börja köra nästan som vanligt på gymmet. För en gång skull så har jag faktiskt skött min rehab och det viktigaste att jag har stretchat. Sjukgymnasten har berömt mig att det blir bara bättre och bättre. Och jag känner ju själv att jag snart till och med är vigare nu än vad jag var innan operationen. Klart att jag har haft ont i höften emellanåt och den har låst sig och man är orolig att det inte kommer att läka som det ska och jag blir helt frisk. Men då har jag i alla fall försökt. Som jag skrev förut att när jag började min rehab så trodde jag aldrig att jag skulle bli så här rörlig igen.

Förra veckan var jag hos läkaren som opererade mig. Jag fick se bilder från min operation och även filmerna. Jag kan ju säga att det både var ganska äckligt och intressant på samma gång. Förstoringen var ganska enorm. På datorn så såg det ut som alla instrument var två centimer breda men i verkliga livet så var de bara två milimeter långa. Ganska sjukt stor förstoring.
Tydligen så har jag haft bitar som setat löst (det ska man tydligen inte ha). Och att övergången mellan höftkula och fästet ska vara i samma färg och jämt så var mitt olika färger och vääääldigt buckligt. Så man var ju ganska fascinerad att de kan göra såna här operationer. Men läkaren verkar nöjd och han tyckte det såg ut som om jag var ganska rörlig. Men jag får inte hoppa, springa eller stöta mot höften än. Och det skulle jag inte få göra på ett halvår från operationsdagen. Så nu har jag bara cirka 2 1/2 månad kvar.
Läkaren frågade också om jag hade ångrat att operera mig. Och jag svarade att nej det har jag absolut inte gjort. Hellre pröva alla medel som går för att bli helt återställd än att gå runt och veta att jag kommer ha så här ont hela mitt liv. Nu vet jag i och för sig inte om jag kommer bli helt smärtfri i framtiden men då har jag i alla fall prövat alla medel som går. Men jag har absolut inte ångrat operationen. Vad är ett års rehab jämfört med hela sitt liv?
Jag frågade även om jag kommer få en ny magnetröntgen med kontrastvätska för att se om det blivit bra. Då svarade läkaren att det inte var säkert att man skulle se det om man gjorde en sådan röntgen. Han hade två patienter nu som var nyopererade som hade gjort röntgen med kontrastvätska och de såg ingenting på dom. Så det är bara att hålla tummarna och se om smärtan slutar helt om 9månader.
Det sa läkaren också att låsningarna och smärtan som jag har nu var inte farlig utan ganska vanligt och även sen när jag kommer börja springa och hoppa så kommer jag att få ondare under den tiden. Han var riktigt avslappnad att prata med den här gången jämfört med första gången jag träffade honom. Det kan ju i och för sig bero på att jag var ganska stressad då också.

Så nu har jag kommit igång med gymmet ordentligt och det känns så ooootroligt skönt. Har man varit aktiv i hela sitt liv så är det som att hoppa ner i ett tomhål när man inte får göra någonting alls. Jag känner mig starkare, humöret är faktiskt bättre och självförtroendet börjar gå uppåt också. Och det stärktes ju lite till när sjukgymnasten sa att det syns att du har börjat gymma.

Så nu är det bara att köra på men även inte köra på för mycket. Lagom är det bästa…. (guud så svensk jag lät där)

Tack för att du har stått/står ut med mig älskling! <3

Det är mycket skratt och lek på knattepassen som hålls av våra underbara instruktörer Henrik Källberg och Ferenc Peterhagen.