Igår var en historisk dag för mig. Jag körde mitt först MMA-pass på över ett år! Passet riktade in sig på boxningsdelen så det var väl bara att chansa. Läkaren sa ju att det var fri rörelse men inga stötar mot höften. Det var en sån otroligt skön känsla att bara få komma upp på mattan och sätta på sig handskarna och köra. Man var lite ringrostig och stackars Kenny som fick köra med mig som tappat koordinationen på händerna under tiden. 
Men jag fick till det efter några gånger och då kändes det som om man inte varit borta så länge som man har varit. Som man brukar säga: Det sitter i ryggmärgen. 
Sen blev det lugn sparring med Sofie de sista minuterna. Det är så jäkla skönt att köra med henne. Hon är avslappnad, kör på i lagom tempo och anpassar sig till en gammal tant som mig.
Efter träningen så hade jag världens endorfinkick. 
Jag gick runt och smålog heeela tiden och det är så skönt när folk säger att det är kul att se en på mattan igen och att man varit saknad. Då sporras man till att vilja köra igen.
Jag körde även ett gympass igår efter att ha tagit det lugnt en vecka och det kändes som att det var ganska smart. Jag ökade på med några vikter och det kändes inte så farligt. Däremot så har jag en konstig låsning i ryggen som inte verkar vilja försvinna. Så i värsta fall så får jag gå till naprapaten och knäcka…. Och det har jag ingen lust med för det är ju skitläskigt.
Jag har halvt fobi för att knäcka saker och ting i kroppen. När jag var 13år gammal så var jag sned i ryggen och det gjorde att ena mitt ben var längre än det andra. Då gick jag till en kiropraktor och rättade till allt det där. Och jag fick ju lov att gå några gånger också för att det skulle bli bra. Och han knäckte verkligen allt som gick att knäcka på kroppen. Det värsta var när han knäckte tårna och nacken. Ibland trodde man att han verkligen skulle knäcka nacken på en så man dog. Så efter det så har jag riktigt svårt för sånt. 
Idag mår kroppen ganska bra. Jag är dock lite stelare i höften men inget som känns annorlunda i den. Men jag känner att jag måste vara försiktig i alla fall. Har börjat få en ganska jobbig låsning på höften igen som gör att det strålar ut i låret varenda gång. Och det känns sådär. Men man håller på att dö varenda gång den låser sig. För det gör riktigt ont. Så man vet inte om man ska vara orolig för det eller om det bara är något som kommer att gå över ju längre läkningen går. Det är ju inte direkt som man vill höra att: Oj det blev visst inte så bra i alla fall. Du kommer nog inte kunna träna det du vill längre…
Utan man vill att allt ska bli bra som han faktiskt sa innan operationen.
Men men nu ska jag känna hur min träningsvärk sakta kommer smygande i armarna och förbereda mig på att det kommer bli ett gympass imorrn med just armar och bröst…..
Leave a Reply
