Nu var det verkligen ett tag sedan som jag bloggade. Men jag har tänkt tanken några gånger. Och det är väl tanken som räknas…??? 
Det har i alla fall rullat på med rehaben. Även om jag trodde att jag aldrig skulle bli så rörlig som jag var innan operationen för några månader sedan.
De första gångerna som jag gjorde mina enkla rehabövningar så grinade jag nästan. Då kände jag att jag aldrig skulle bli bra igen och att jag skulle inte kunna gå utan kryckor och det var mycket negativitet.
Jag orkade inte med mina kryckor och började fuska lite med dem. Men fick lite bannor då och då. Så efter några gånger hos sjukgymnasten så kom jag igång med cyklingen och några nya övningar. Sju veckor efter operationen fick jag äntligen släppa kryckorna helt. De sista två veckorna behövde jag bara en krycka.
Men det var ovant att gå på båda benen normalt och man haltade ganska mycket. Jag fick åter igen nya övningar hos sjukgymnasten och nu skulle jag helt plötsligt stå på det opererade benen. Det var ovant och ostabilt. Och så skulle jag ha tyngder att hålla i.
Men gång efter gång så blev det lite bättre och varje gång jag var hos sjukgymnasten så hjälpte han mig att stretcha.
I slutet på oktober så kunde jag börja styrketräna också. Men inga tyngder mot höften ännu och bara överkropp. Och för några veckor sedan så kunde jag sätta lite tyngd på och börja köra nästan som vanligt på gymmet. För en gång skull så har jag faktiskt skött min rehab och det viktigaste att jag har stretchat. Sjukgymnasten har berömt mig att det blir bara bättre och bättre. Och jag känner ju själv att jag snart till och med är vigare nu än vad jag var innan operationen. Klart att jag har haft ont i höften emellanåt och den har låst sig och man är orolig att det inte kommer att läka som det ska och jag blir helt frisk. Men då har jag i alla fall försökt. Som jag skrev förut att när jag började min rehab så trodde jag aldrig att jag skulle bli så här rörlig igen.
Förra veckan var jag hos läkaren som opererade mig. Jag fick se bilder från min operation och även filmerna. Jag kan ju säga att det både var ganska äckligt och intressant på samma gång. Förstoringen var ganska enorm. På datorn så såg det ut som alla instrument var två centimer breda men i verkliga livet så var de bara två milimeter långa. Ganska sjukt stor förstoring. 
Tydligen så har jag haft bitar som setat löst (det ska man tydligen inte ha). Och att övergången mellan höftkula och fästet ska vara i samma färg och jämt så var mitt olika färger och vääääldigt buckligt. Så man var ju ganska fascinerad att de kan göra såna här operationer. Men läkaren verkar nöjd och han tyckte det såg ut som om jag var ganska rörlig. Men jag får inte hoppa, springa eller stöta mot höften än. Och det skulle jag inte få göra på ett halvår från operationsdagen. Så nu har jag bara cirka 2 1/2 månad kvar.
Läkaren frågade också om jag hade ångrat att operera mig. Och jag svarade att nej det har jag absolut inte gjort. Hellre pröva alla medel som går för att bli helt återställd än att gå runt och veta att jag kommer ha så här ont hela mitt liv. Nu vet jag i och för sig inte om jag kommer bli helt smärtfri i framtiden men då har jag i alla fall prövat alla medel som går. Men jag har absolut inte ångrat operationen. Vad är ett års rehab jämfört med hela sitt liv?
Jag frågade även om jag kommer få en ny magnetröntgen med kontrastvätska för att se om det blivit bra. Då svarade läkaren att det inte var säkert att man skulle se det om man gjorde en sådan röntgen. Han hade två patienter nu som var nyopererade som hade gjort röntgen med kontrastvätska och de såg ingenting på dom. Så det är bara att hålla tummarna och se om smärtan slutar helt om 9månader.
Det sa läkaren också att låsningarna och smärtan som jag har nu var inte farlig utan ganska vanligt och även sen när jag kommer börja springa och hoppa så kommer jag att få ondare under den tiden. Han var riktigt avslappnad att prata med den här gången jämfört med första gången jag träffade honom. Det kan ju i och för sig bero på att jag var ganska stressad då också. 
Så nu har jag kommit igång med gymmet ordentligt och det känns så ooootroligt skönt. Har man varit aktiv i hela sitt liv så är det som att hoppa ner i ett tomhål när man inte får göra någonting alls. Jag känner mig starkare, humöret är faktiskt bättre och självförtroendet börjar gå uppåt också. Och det stärktes ju lite till när sjukgymnasten sa att det syns att du har börjat gymma. 
Så nu är det bara att köra på men även inte köra på för mycket. Lagom är det bästa…. (guud så svensk jag lät där)
Tack för att du har stått/står ut med mig älskling! <3
2 Responses to “Oj vad länge sen…”
Leave a Reply
Mitt problem med höften var att den låste sig ganska ofta och knakade så fort jag sträckte ut den när jag låg på rygg. Det uppkom även smärta när jag hade varit ute på långpromenader och ibland även när jag bara satt stilla. Så det fanns många faktorer. Men så visade det sig också att det saknades ganska mycket brosk i höften och att jag även hade en bula på höftkulan.
Hej!
Intressant att läsa om din höfthistoria. Jag har också problem med min höft (utan att dra hela historian här för den är så j-a lång) utan något slut i sikte ännu. Suck. Suck.Suck.
Jag måste fråga dig hur dina problem i höften tedde sig?