Nu har operationen äntligen genomförts. Det känns så otroligt skönt. Man var ju ganska skeptisk dagarna innan man skulle åka in till Sophiahemmet eftersom operationen skjutits upp fyra gånger tidigare.
Men de skrämde slag på mig två dagar i rad. Första gången de ringde så ville de bara berätta att jag skulle upp en plan eftersom Artroclinic var stängd 6:30 på morgonen. Och sen dagen efter så ringde som från Plan 2 och undrade om jag fått informationen att jag skulle upp till dom på morgonen.
Så när morgonen kom och klockan ringde så kände jag att nu kommer det att ske.
När jag kom dit så var det alldeles tyst och lugnt. Jag blev visad till rum 207 och fick plats nummer C. Så det var fyra sängar som stod i rummet. Där fick jag sjukhuskläder och även mina tabletter som jag skulle ta innan operationen. Sköterskan tog även blodtrycket som låg alldeles för högt. Men det visste jag redan eftersom jag alltid blir stressad av sjukhusmiljö.
Så jag fick byta om och lägga mig i sängen. Jag frågade om hon visste när jag skulle opereras och då sa hon att jag skulle ner till operation kvart över 7. Och det var om 30min. Så det var snabba puckar.
Efter en stund kom en annan sjuksköterska in och skulle sätta dropp på mig. Alla var så otroligt trevliga och snälla. De lyckades inte få upp några blodådror på handen så de fick sätta den i armväcket. Men den höll på att krypa in den också (spruträdd).
När klockan blev kvart över 7 så hade ingen dykt upp än. Men det är ett sjukhus och sjukhus håller aldrig tiderna. 
Halv 8 så kom de och rullade ut mig från avdelningen. Jag åkte ner till operationsplan och de rullade mig till ett slags väntrum. Där fick jag träffa narkosläkaren och läkaren som skulle operera mig. Det var ganska kul när han kom. Han hälsade och frågade om jag var nervös. Han frågade vilket ben det var och sen drog han bort täcket kollade på höften, ritade ett streck och sa tack och sen gick han. Så enkelt var det för han. 
När klockan var strax innan 8 så kom dom och rullade in mig till operation. Jag fick lägga mig på sidan och fick en sko i mjukt skum och sätta fast den i en slags pjäxa. Sen kom narkossköterskan och sa att hon skulle spruta in lite lugnande till mig och sedan fick jag andas djupa andetag i syrgasmasken. Sen blev allt svart.
Det var så här jag låg.
När jag vaknade upp så låg jag på uppvaket. Jag orkade knappt hålla mina ögon uppe men en sköterska såg att jag vaknat till och frågad emig hur jag mådde. Man hade ju inte hunnit känna efter så mycket men man var ganska borta av narkosen fortfarande. En manlig sköterska kom och gav mig två Alvedon. Men de kom upp lika fort som jag svalt dom. Men han gav sig inte så han tryckte i mig två nya och dom fick jag behålla. Halvomtöcknad så rullade de bort mig till hissen och upp till mitt rum. Där hade alla sängar försvunnit och jag anade att de var nere vid operation.
Jag lyckades nog somna om en stund till och sedan försökte jag skicka meddelande och det var inte det lättaste. Men jag tror Lollo förstod vad jag hade skrivit.
Jag fick inte i mig någon mat på en bra stund och man var ju fortfarande dåsig. Man sov och var vaken, sov och var vaken. Och tydligen så tål jag inte morfin heller så jag kräktes några gånger också. Till slut så gav de mig något mot illamåendet och då blev det lite bättre.
att inte tåla morfin ligger tydligen i släkten. Mamma tål det inte och mormor tål det inte. Så mamma sa till och med innan att jag skulle må dåligt av det.
Men sent på kvällen lyckades jag få i mig lite nyponsoppa. På eftermiddagen hade alla andra som opererats kommit tillbaka. Tjejenr bredvid mig hade opererat korsbandet, killen snett emot mig hade också opererat höften, men han ahde varit så tanig så de kunde inte göra en artroskopi på honom utan de fick snitta. Tänk om man hade såna problem. Mannen mitt emot mig hade opererat axeln.
Så mycket hade jag hunnit uppfatta under kvällen.
Egen TV hade man vid sängen också. Så jag fick ett par hörlurar och knäppte på TV:n och kikade lite. Men det var fortfarande svårt att hålla ögonen öppna. Och gå på toaletten ska man inte tala om. Jag blev rullad dit av en sån här toalettstol men vägrade sitta på den och kissa. Jag skulle sitta på ringen. (japp jag är envis)
Klockan 22 så lyckades jag somna igen och vaknade vid halv tre på natten. Då hade två av dom som fanns i rummet inte stängt av TV:n. Så jag hade otroligt svårt att somna om igen. Och jag kunde ju bara ligga på höger sida eller på rygg. Jag hade även syrgas så att jag kunde andas ordentligt på grund av mitt illamående.
Så man sov verkligen så otroligt dåligt den natten så klockan 6 på morgonen så hade jag bara sovit korta stunder. Men snart var det frukost och jag var riktigt hungrig. Så frukosten bestod av en kopp te, rostad smörgås med smör och sylt. Det var nog den godaste frukosten jag ätit. Speciellt när man är så hungrig.
Frukost. 
Strax efter 9 så kom läkaren och berättade vad han gjort. De hade tydligen fattats brosk i höften på typ cirka 2*0,7cm. Och det har troligtvis nöts bort av den bula jag hade på höftkulan. Så de hade slipat till höftkulan och borrat hål i själva koppen som höften ligger i så att det ska bilda ett blodflöde som i sin tur kommer att bilda nytt brosk.
Men allt hade gått jättebra så det kändes skönt. De hade borrat 4 hål i sidan på mig istället för 3 som sjukgymnasten sagt och alla satt på sidan.
Så nu skulle jag bara få stötta 10% på benet på två veckor. Och sedan 50% efter det. Så kryckor i 6 veckor känns sådär. Jag vill ju gå på benet nuuu och träna nuuuu. Men läkaren berättade också att det inte alls var helt säkert att jag var helt återställd efter ett år. Men efter 6 månader så kommer det verkliga testet om hur det känns. Men tills dess så får jag inte göra någonting som är tungt. Och inte köra bil. SUCK. Men men jag vill ju bli helt återställd och kunna börja träna igen så då får det ta den tid det tar.
Efter läkaren så kom sjukgymnasten och gav mig ett papper om vad jag skulle göra. Det var väldigt enkla övningar (dom gör jäkligt ont när man kör dom). Sen tyckte hon att jag skulle upp och gå med kryckorna. Så det var bara upp och knalla lite fram och tillbaka i korridoren. Det var väldigt ovant och darrigt.
Men sen äntligen så fick jag åka hem.
Det här va det som jag skulle få knapra när jag kom hem.
Så nu får man sitta hemma och uggla. Men det känns roligare att komma ner till klubben igen och se alla som tränar. Jag känner mig mycket gladare nu också nu när operationen är gjord. Det hela har varit ett otroligt stressmoment när man inte vetat när man fått operera sig.
Så nu är det bara att kämpa på med sjukgymnastiken och förhoppningsvis så kanske man kan minska rehabtiden lite granna.
Leave a Reply
